Hugger i sten.
Tänker på en Lars Winnerbäck-låt och vill plocka upp den från ingenstans. Bara applicera den rakt på mitt liv. Som så många gåner förr. Han skriver ofta sådär, så att man vill känna igen sig och ibland känner igen sig mer än väl. Om inte i hela låtar så i enstaka verser eller meningar.
Om jag kunde skriva så skulle jag göra ett långt djupt och välformulerat inlägg. Men jag kan inte det – inte ens lura mig själv till att skriva ett inlägg som gör rättvisa av vad som snurrar uppe i skallen. Dels för att jag inte vet hur jag ska börja, sluta eller pussla ihop en läsbarhet ur de meningar som förmodligen kommer knackas ner på skärmen.
Risken är allt för överhängande att det blir oläsbar sentimental och ogenomtänkt smörja.
Och det vill jag inte. No way.
Så får återkomma när jag vet, kan och vill mer.
Det här var mest för mig själv.
Vad vackert och modigt, att så ärligt dela med dig, jag tror alla kreativa människor lider av just det där. Att förlora sig i språket och inte hitta rätt
att uttrycka det man med varje fiber i sin kropp känner eller den största rädslan är nog dock, att bli dömd pretentiös, eller att ens egna känslor och tankar ska falla ner på marken och bli trampade på eller häcklade finns inget otäckare än det. Nåväl för att inte bli långrandig, vill jag bara säga att du är på god väg, du vågar att bruka språket och inbjuda till reflektion och eftertanke, det enda sättet att bemästra språket är att använda.
vicki
Vicky; oj, tack
rodnar nästan här av dina fina ord. är inte van att få så bra kritik! verkligen tack! kul att du uppskattar det. läs gärna mer! 
för det lär komma…