A BLOG ABOUT NOTHING

Det är så jag säger det.

April26

Kallt kaffe en morgon i april.
Solen som skiner in genom det lätt smutsiga fönstret.
Spår av händer. Spår av liv.
Vi låg där och pratade.
Bara du och jag. I två timmar.
Eller kanske tre.
Kaffet var kallt, men du var varm.
Vi pratade om allt.
När de sista orden fallit och bara andetagen var kvar.
Det var då vi verkligen förstod varandra.
Men försent?
Sen var det inte mer med det.
Du hade ditt på gång. Och jag mitt.
Det var tid att gå vidare. Tid att fundera färdigt.
Vi sa farväl.
Sen promenerade jag hem genom ett uppvaknande Örebro.
Lite mer ensam. Men lite lugnare i sinnet.
Och med ditt fantastiskt fina skratt som sista minne.
Det gjorde mig glad. Det är så det ska vara.
Men vad händer nu? För mig.
Jag står stilla på samma plats.
Måste. Agera. Snart.
Innan jag växer fast i skuggan av något förflutet.
Tills jag beslutat mig så lyssnar jag på musik.
Till musiken har jag alltid kunnat återvända.
Sätter mitt hopp till Bruce om råd.
Och vet ni vad… jag tror det blir bäst så.
För tillfället.
Vi säger så.

posted under Notes about nothing

Email will not be published

Website example

Your Comment: