Vi sitter här. Bara vi två.
Du i din finaste sommarklänning och jag i enkel t-shirt och slitna jeans.
På höghusets tak.
Sommarkvällen är ljummen.
Ljudet från stadens gator hörs på håll.
Här sitter vi. Och ser folk vingla fram över stan.
Våghustorgets träd skymmer parkbänksgästerna.
Vinden tar ett mjukt tag om ditt hår.
Du stryker bort luggen som hamnat snett.
Vinet är slut. Men inte skratten.
Dina glada glittrande klarblå ögon som spejar ut i en julistad.
Du och jag. Jag och du. På ett hustak.
Med sommaridyllisk mellansvensk mellanmjölksstad som vän.
Du tar av mig mina pilotögon. Plötsligt är det självklart.
Läppar som trevar. Min hand under din haka.
Det var den finaste stunden vi hade.
Minnen. En sommar. Vår sommar.
Fina ögonblick förevigade genom en lins.
Det är så jag minns det.
Resten var oskriven historia.