A BLOG ABOUT NOTHING

Tid att gå vidare.

November30

Vi står där och bara tittar på varandra. Länge.
Du säger inget. Inte jag heller.
Tystnad.
Blickar som flackar.
Rummet är fyllt av folk.
Servitörernas brickor fyllda med snittar glider runt i rummet.
Snitt efter snitt försvinner.
Du tar ett par nervösa klunkar av din champagne.
Jag svepte min redan när jag fick glaset i handen.
Glaset är sedan länge borta.
I ena hörnet spelar de. Musik. Klassisk. Fint.
Jag ser på dig igen. Du står där i din vackra aftonsklänning.
Jag i min smoking.
Du är en vacker skapelse. Kan inte sluta titta.
Men klänningen passar inte dig.
Detta är inte du.
Du är mer än fester, glamour och ytliga bekantskaper.
Du är djupare än så. Mer äkta.
Du är på riktigt.
Jag?
Oklart. Champagnen smakade skit och jag funderar på att gå.
Sagt och gjort. Innan jag lämnar går jag bort till dig.
Ger dig en kram och viskar något i ditt öra.
Sen försvinner jag.
Kvar står du och undrar vad i helvete du gör här.
På den här festen.
Egentligen är inte det här du. Du vill inte stå här och le.
Man kan se att du vill vara ute. Nere på golvet. Göra jobbet!
Jag sitter utanför och lyssnar på festens sårl.
Funderar över framtiden. Kanske skriva en bok?
Innan jag märker det så har du slagit dig ned bredvid mig.
Med dig har du två koppar kaffe. Vanligt svart kaffe.
Ingen mjölk.
Vanliga koppar. IKEA.
Kontrasten mot salongens champagneglas.
Vi ser på varandra. Säger inget.
Vi vet båda två att vi hellre dricker kaffe än champagne.
Vi vet. Utan att prata.
Så fungerar det mellan oss.
Hellre en öl på puben än någon jävla fest.
Livet i sig är en fest. Räcker inte det?
Måste vi klä ut oss till pingviner?
Nej. Vi dricker upp kaffet. Sen promenerar vi hand i hand nedför gatan.
Vi vet inte var vi är påväg. Men någonstans finns målet.
Månskenet lägger sitt mjuka ljus över oss. Över ditt lätt sminkade ansikte.
Du är prinsessan. Och jag en Bond-kopia.
Festens ljud försvinner sakta. Vi säger ingenting.
Bara vandrar mot en bättre framtid. Mot någonting riktigt.
Jag tar av mig flugan. Och låter den falla till marken. Ljudlöst.
Vi fortsätter gå. Och kvar ligger snaran.
På backen. I månskenet.
Och vad jag vet ligger den kvar där än.

posted under Notes about nothing
5 Comments to

“Tid att gå vidare.”

  1. On November 30th, 2009 at 02:25 P3 Says:

    Bra skrivet!

  2. On November 30th, 2009 at 09:50 Sara Says:

    Bra Fredrik, riktigt bra.

  3. On November 30th, 2009 at 10:11 Freddie Fredfeld Says:

    P3: tack :)
    Sara: tackar :)

  4. On December 3rd, 2009 at 21:28 Niklas Says:

    Det har sagts förr och kommer sägas igen men skit samma – klockrent Fredrik!

  5. On December 4th, 2009 at 23:08 Freddie Fredfeld Says:

    Niklas: tack :) du är för snäll! Sitter och funderar på när du ska börja blogga?

Email will not be published

Website example

Your Comment: