A BLOG ABOUT NOTHING

Vi kan fortfarande höra de glada skratten…

September30

 Sådär. Har nu låtit tentapluggandet fara åt sidan. Ulf Larsson har som sagt gått ur tiden.

 Ni kanske tänker; men hur kan någon så ung som du komma ihåg/sakna Ulf Larsson? Men det hela är mycket enkelt.
 Jag är uppvuxen med TV:n. Så är det. Även jag har sett Söndagsöppet. Ett program som på sin tid stod i en klass för sig. Minns särskilt inslaget “Hur gör djur?”. Men nog om det. 

 De minnen jag vill ha av Ulf är alla skratt han frambringade. Och hur han ständigt hade ett skratt att dela med sig av till oss “ute i stugorna”.
 Ulf Larssons livsinsats stavas s k r a t t.
 Betonar att vi ej skrattade åt Ulf Larsson, hans humor var för familjär. Vi skrattade med Ulf Larsson. Han skrattade med oss. Såg vi någonsin Ulf utan att han log? Jag tror inte det.

 Löpsedlarna har gått att läsa:

“ULF LARSSON HITTAD DÖD”

 Givetvis dramatiskt och svårsmält. Ulf blev bara 53 år.
 Det är absolut ingenting. Han var bara barnet. Om vi tillåts att säga så.
 Vi kan spekulera i vad som fick vår skrattmästare att kliva av pallen. Vi kan spekulera i att det var hans viktkamp. Eller så var det hans tur att gå. Men vi vet inte. Nu känns det hur som helst ovidkommande.

 En stor skådespelare, teaterdirektör, komiker, regissör och – som vi förmodligen framförallt minns honom som – programledare har gett oss sitt sista skratt.

 Vi kan minnas Ulf Larsson som bantingsmästaren med alla obehagliga före- och efterbilder. Eller för killen som var först ut – till tonerna av hån och obehgaliga gliringar – ur 2008 års Let’s Dance och hans alkoholism.

 Men! Vi ska minnas Ulf Larsson som den goa gubbe – han i alla fall utåt sett – var.

 Jag minns Ulf för Söndagsöppet. Kampen  – och framförallt vinsten – mot hans alkoholism.  Och Blåsningen, som känns karaktäristiskt Ulf Larsson. Helt underbart och det fanns nog ingen annan som kunnat fört blåsnings-andan vidare efter Lennart Swahn. Men framförallt minns jag – vi – honom för alla skratt han gav oss.

 Att skänka skratt är bland det bästa man kan ge. Det är en stor livsinsats och inte minst samhällsinsats. För att inte tala om all kultur Ulf har bjudits oss på.

 Tack, Ulf – vi kommer sakna dig!

Jag hoppas du får begravas med dina hundar.

 Vila i frid.

posted under Notes about nothing

Email will not be published

Website example

Your Comment: