A BLOG ABOUT NOTHING

Eyjafjallajökull.

April21

Vilket namn ändå…

[Oh-ree]

April21

Hemma från Åre. Var fantastiska fyra dagar måste jag säga.

Nu ska jag bita tag i tentapluggandet.

Fredrik = tekniskt haveri

April15

Jag är inte bra på tekniska saker, eller hantverksrelaterade problem. Idag ringde det på dörren:

Fackman: “Hej, jag skulle komma förbi och fixa blandaren!”

Jag: “Hej! Ja.. alltså, det är min vattenkran i köket som står o droppar som jag rapporterat fel på”

Fackman: “Ja, exakt. Blandaren är trasig, måste bytas”

Jag: “Ah.. ja.. så kranen slutar droppa sen va?”

Fackman: “Yes, därför jag byter blandaren

Jag: “Eh, ja.. exakt. Blandaren alltså… Ja du kan ju kika i köket”.

Fackman: “Ja, jag tänkte det…”

Ridå.

Insikt:

April13

Livet är för kort för att spenderas med blicken i marken.

Därför ska jag börja möta andras blickar!

Sad Eyes

April13

Every day here you come walking
I hold my tongue, I don’t do much talking
You say you’re happy and you’re doin’ fine
Well go ahead, baby, I got plenty of time
Sad eyes never lie
Sad eyes never lie

Well for a while I’ve been watching you steady
Ain’t gonna move ’til you’re good and ready
You show up and then you shy away
But I know pretty soon you’ll be walkin’ this way
Sad eyes never lie
Sad eyes never lie

Baby don’t you know I don’t care
Don’t you know that I’ve been there
Well if something in the air feels a little unkind
Don’t worry darling, it’ll slip your mind

I know you think you’d never be mine
Well that’s okay, baby, I don’t mind
That shy smile’s sweet, that’s a fact
Go ahead, I don’t mind the act
Here you come all dressed up for a date
Well one more step and it’ll be too late
Blue blue ribbon in your hair
Like you’re so sure I’ll be standing here

Bruce Springsteen – Sad Eyes

Path to war – nattlig historisk skildring!

April12

Egentligen borde jag sova. Men istället är klockan 2 på natten och jag sitter framför den så kallade bildradion. Slog på TV8 precis innan jag skulle gå och lägga mig, vilket såhär i efterhand var lite dumt. Jag borde sova. Behöver sova. Istället fastnade jag framför den enormt intressanta och spännande filmen “Path to war“.

Filmens tagline lyder:

“Beyond the battlefields of Vietnam. Inside the halls of power. A different kind of war would decide the fate of a nation”

En film som handlar mer om vad som händer bakom kulisserna i världens mäktigaste lands politiska och styrande kärna. Filmen utspelar sig i mitten av 60-talet under Lyndon B Johnsons presidentskap, mandatperioden precis efter John F. Kennedy. Lyndon svors in som president ombord på Air Force One när det stod klart att dåvarande presidenten Kennedy var död. Johnson var nämligen Vice President under Kennedys mandatperiod.

President Johnson vann valet med en jordskredsseger. Han gick till val på att lösa landets sociala problem och motsatte sig president Kennedys beslut att trappa upp kriget i Vietnam.

Filmen illustrerar på ett lysande sätt Johnsons (spelad av den lysande Michael Gambon) problematiska arv från den tidigare administrationen. Ska han beordra in fler trupper till Vietnam, trots att det kommer kräva många amerikanska liv för att ens ha chans att vinna kriget eller ska han beordra om reträtt? Ett svårt val. Internt slits han mellan sina rådgivare, försvarsminister Robert McNamara (spelad av den ständigt närvarande Alec Baldwin) och utrikesminister George Ball (Bruce McGill). Där McNamara är för en upptrappning och Ball emot.

Lyndon själv är emot kriget, men sitter på dubbla stolar då han samtidigt inte får visa att USA inte kan vinna i Vietnam. Och riskbedömningar vilka konsekvenser hans beslut kan få, oavsett utgång.

För att reda ut detta vill presidenten ha råd från den rutinerade Clark Clifford (en roll som den gode Donald Sutherland gör med bravur!). Clark är emot kriget och går på utrikesministerns linje, men försvarsminister McNamara har så stort inflytande på presidenten att han får sin vilja igenom. Kriget kom till och med att kallas “The McNamara-war”. Johnsons val att följa McNamaras linje sätter honom i en djupare och svårare kris, då varje insats slår fel. Efter ett tag är USA så djupt insyltade i kriget att det inte längre finns någon utväg än att gå all in och försöka vinna. Till och med Clark Clifford inser detta och råder presidenten att ge allt han har och gå för vinst…

Trots att president Johnson fått igenom flera lagförslag internt i USA, för bättre sjukvård, skola och inte minst förslaget om lika rösträtt för alla så kommer detta att komma i skymundan, till följd av kriget. Presidenten har ärvt ett krig från Kennedy som han inte längre kan göra sig av med. Och han uttrycker dessutom hur jävligt detta är och hur han kommer bli ihågkommen som den mellan Kennedy och den andra.

Lyndon framstår i det amerikanska folkets ögon som en mördare. Och i  filmen får vi se de enorma demonstrationer som uppstår och som sätter knivskarp press på utrikesminister McNamara och president Johnson.

Trycket på utrikesministern var så stort att Johnson tillslut ansåg det lämpligt att låta McNamara bli utnämnd till chef för världsbanken. Dessutom ville Johnson göra om inför presidentvalet som var i antågande. 1968 avgick McNamara som utrickesminister och ersattes av Johnsons vän och rådgivare Clark Clifford, som ansågs vara en värdig ersättare för McNamara som agerat utrikesminister sedan 1961, under dåvarande Kennedy-administrationen.

Med ett presidentval i antågande så är Johnson pressad. Han framstår som demokraternas krigskandidat, i jämförelse med den fredsförknippade Eugene McCarthy. Dessutom ger sig den populära brodern till John F. Kennedy in i demokraternas presidentval, Robert F. Kennedy.

Clifford råder Johnson att lämna Vietnam, något Johnson anser som en stor förlust och nederlag. Ett svek mot det Vietnam som han en gång ville hjälpa till fred och välmående. Enligt Clifford är det enda sättet att ha en chans i presidenvalet.

Det är en ångerfull president som i slutet av filmen menar att han borde fokuserat på att få igenom mer lagförslag för amerikanarnas bästa, än att lägga så mycket kraft på ett krig som de aldrig borde gått in i. För tillslut satt Johnson i den sitsen att oavsett hur många lagförslag han skulle lägga in i förbättrande syfte för det amerikanska folket, så skulle han aldrig få igenom dem lika lätt, som innan kriget eskalerade.

I slutet av filmen får vi se president Lyndon B. Johnsons känslofulla tal till nationen där han erkänner sitt misslyckande och meddelar att det är dags att sluta fred i Vietnam. Dessutom meddelar han att han inte längre anser att han är lämplig att ställa upp för omval.

Demokraternas interna splittring mellan olika kandidater skulle leda till att Richard Nixon, Republikanernas presidentkandidat, kunde vinna 1968 års presidentval.

Det är ett tragiskt slut på en av tidernas tuffaste mandatperiod som president.

Filmen har en enormt intressant och realistisk historisk skildring. Dessutom är det intressant att se hur pass pressad Lyndon Johnson var under den här perioden. Och som vi alla med lite kunksap i amerikansk historia vet så hann tyvärr Lyndon avlida i en hjärtattack bara året innan kriget i Vietnam tog slut. Så han fick aldrig se kriget ta slut, det krig han själv trappade upp – men ändå ville få ett slut på.

Kort sagt, jag får mig en nattlig historielektion mina vänner.

Och jag måste säga att jag älskar amerikansk historia, framförallt samhällshistoria med fokus på Vita Huset.

President Lyndon B. Johnson,
satt mellan 1963 – 1969
och var USAs 36e president.

Tack…

April11

Bruce Springsteen!

Du ställer alltid upp!

Teknikhaveri.

April9

Blir ingen film ikväll. Har kopplat fel mellan DVD-spelaren och TV:n så får inte skiten att fungera… Helvete!

Jag = teknikhaveri.

Ridå.

Update: Efter en timma fick jag det att fungera!!! Det blev American Gangster.

Kontraster i filmvalet!

April9

Hmm skulle se filmen American Gangster hade jag tänkt. Men så hittade jag ju klippet med Filip och Fredrik som jag publicerad i inlägget nedan detta och blev sjukt sugen på att se filmen de gör “re-make”-scenen ifrån, det vill säga Juno.

Indie-film vs. Hollywood-produktion.

Denzel Washington och Russel Crowe vs. Ellen Page och Michael Cera.

Feel-good vs. tungt gangsterdrama.

Kontrasterna är enorma. Men finner båda filmerna sjukt bra och de befinner sig båda på min topplista. En för övrigt väldigt bra topplista. Ska publicera den här någon gång.

***

Publicerar orginalscenen som Filip och Fredrik gjorde en egen version av.

En riktig vän!

April9

« Older EntriesNewer Entries »