A BLOG ABOUT NOTHING

I’m going down, down, down…

March25

Jaha. Så var det dags att fara iväg igen. Denna gången bär det av söder ut, men icke riktigt ända till Egypten (haha!)… Men väl Österrike. Detta fantastiska alpland! Hade tänkt dricka lite god öl, åka lite skidor och ha lite roligt ett par dagar. Åter 4e april (så ni som tänkte lura mig, good luck with that!).

Får se om det blir någiot mer inlägg innan jag åker. Eller om det ens blir något från Österrike. Ni får försöka bota er ångest med gamla inlägg då (som om någon faktiskt läser denna högst mediokra dussinblogg…).

Ne, nu ska jag fixa med lite inför resan.

Över och ut!

Tänk om man kunde få sväva ovan molnen ett tag…

March23

… fast då skulle man behöva akta sig för alla stålfåglar som kan få en att trilla ned på jorden igen.

Att upptäcka bort sina nyfikenhet och sitt tidgare jag….

March23

Vad hände med hon som skulle bo i ett slott? Han som trodde han skulle bli pilot? Tjejen som ville förändra världen? Och den lilla flickan som ville bli fotbollsproffs?
Var tog de vägen?
Alla de som en gång drömde stort och lät deras barnsben bära dem frammåt. De som sprang var de än skulle. Och de som inte hade tid att äta för att varje minut var dyrbar i den ständiga upptäcksresan runt omkring dem.
En blev ekonom, för att det var där det fanns ledigt utrymme. En annan bor i hyreslägenhet och går på socialbidrag. En tredje fastnade bakom snabbköpskassan.
Alla drömmar glömdes bort i takt med att benen slutade springa och istället började gå kontrollerat.
I takt med att de andra som redan glömt bort sina drömmar började sprida sin demens till sina avbilder.
Alla gick över gränsen. Lämnade de bekymmerslösa somrarna bakom sig för att istället hamna i avtal och lån.
De bytte dagar fulla av upptäckter mot en vardag som går på repeat dag efter dag.
Med små hack i skivan från och till.
De upptäckte bort sin nyfikenhet på vad som fanns runt nästa hörn. De slutade springa på bollarna som var svåra, bara för att det var enkelt. Trots att det inte var särskilt svåra bollar från början. Men allt eftersom blev de omöjliga.

De blev vuxna.

Men någonstans i bakhuvudena finns ändå medvetenheten om deras tidigare jag.
Om grabben som frågade chans. Om tjejen som spenderade timmar med att måla bilder av vad som försegick uppe i tankarnas värld.

Och ibland kommer de tillbaka. De där tidigare jagen.

Men det är utan tvekan för sällan…

Tekniskt haveri…

March21

Otekniska jag råkar ständigt ut för haverier. Denna gången har mitt bredbandsmodem brutit ihop. Måste köpa ett nytt. Eller aknske kan Tre ge mig ett nytt? Får kolla upp detta.

Tillsvidare surfar jag på min iPhone. Är mer än stolt att jag lyckats koppla in den som ett modem.

Alltså, damer… vill ni ha en händig och teknisk man I’m NOT the one for you! Men vill ni ha en i övrigt fantastisk (nåja) man så ska jag nog kunna klara av biffen.

Nu; sova.

God natt!

Tankar om Mauro, jobb och längtan efter gubbåldern…

March19

Det är mitt i natten och den här killen borde ha gått och lagt sig för länge sen. Kanske redan efter barnprogrammen. Men så blir det väldigt sällan. Jag dröjer mig kvar om kvällarna på det här somliga kallar www. Och har, av någon underlig anledning, extra lätt att förälska mig i saker.

Inatt är det “Mauro och Pluras kök” på TV8.  Två medelålders (om vi ska vara snälla) gubbar som lagar mat och har skoj. Förvisso finns det infaltion på matprogram, men just detta griper tag i mig. Det äkta och det ärliga. Kanske är det deras avslappnade inställning till gäster (Håkan Hellström, Lars Winnerbäck, Helena Af Sandberg mfl) och ämnen som lockar mig. Eller bara det magnifika sättet de filmat och producerat hela programmet på… Ja kär det blir jag i alla fall.

Kanske lite extra i Mauro Scocco. Tjurgubbe deluxe! Med bravur och på ett sådant sätt att jag känner och tänker tanken att “precis sådär vill jag bli som gubbe”. Mauro är smårolig, stilsamt sarkastisk och lagom mycket svår för att man ska älska honom. Det är inget fel på den ständigt underhållande “jag-skiter-i-vilket-bara-jag-får-njuta”.personligheten Plura heller. Men Mauro kommer alltid ha min fulla beundran.

Det är killen som egentligen kunnat producera ut vad fan för skit som helst för att tjäna pengar. Men istället är han en folkskygg jävel som knappt aldrig gör konserter eller släpper nya album. Vilket gör att det som Mauro faktiskt gör blir genuint.

Mauros roll i programmet är helt underbar att bara iakta. Han bara “är”.

Jag håller med er om att jag, blott 22 år gammal, inte borde sitta här och önska att jag är en medelålders gubbe… men jag kan inte undgå att glorifiera och längta till mitt liv som just sådan. Att ständigt samla sina vänner och familj och njuta av livet. Av vad man åstadkommit och vad man har kvar. Laga god mat, dricka gott och vara tillfreds med sig själv och sitt liv.

Istället för ung, ensam och ständigt känna att man nog borde uppskatta sina jämnåriga medmänniskors intressen och livsstil mer än vad man gör.

Ibland gör vi unga människor livet så jävla svårt. Och förbannat innehållslöst. Ge mig innehåll, ge mig kärlek, ge mig någon som delar min musiksmak (och inte bara gillar de senaste hitsen), ge mig någon att laga mat åt, ge mig någon att ge mig själv åt, ge mig möjligheten att få resa och njuta av livet.

Jag är för ung för att längta till pensionen, men ibland känns det som att vi jobbar bort för stor del av våra liv. Det säger jag inte för att jag är lat eller ung och dum. Jag förstår att man måste jobba och jag har aldrig klagat över mitt jobb. Jag gillar mitt jobb. Även om jag för tillfället studerar. Men som princip; jag tycker vi jobbar för mycket.

Folk jobbar bort sina liv och tid. Istället för att träffa vänner, familj och den man kanske valt att dela sitt liv med. Jag vill inte träffa den framtida kvinnan i mitt liv mindre tid än vad jag träffar mina arbetskamrater, det är bananas, men väldigt ofta är det så. Vi umgås mer med kollegor och arbete än med den/de vi älskar mest.

Jag vill känna friheten att kunna ta med den jag älskar ut på äventyr, hur larvigt det än låter.

Men för det måste vi jobba.

Och vem vet, om jag jobbar tillräckligt hårt kanske jag kan leva det där fria livet när jag lika gammal som Mauro.

Det är nog så det får bli.

Förmodligen är allt det här bara en längtan efter något mer att fylla ens liv med. Att kunna sitta och berätta anekdoter precis som Mauro gör. Vad vet jag…

Men nu vänner måste den här övermogna 22-åringen gå och sova.

Vi hörs om några timmar igen. Lite äldre, lite visare.

Förhoppningsvis.

 

Möter våren med spänning!

March18

Ett lite mer upplyftande inlägg än förra. För just nu händer det sjukt mycket i mittliv, trots att inget alls händer. Lite märkligt. Varför är det sådär? Ibland är det stiltje, inget händer i något av livets olika områden. Sen plötsligt händer allt på det privata planet. Som en berg- och dalbana kan man säga.

Och nu vet jag inte hur jag ska agera och hur jag ska välja.

Och mitt upp i allt tar mitt projektliv fart. Men! Det är bra.  Har genom de senaste dagarnas händelser kommit steget närmare mot en idé om vad jag faktiskt vill jobba med i framtiden. Eller snarare fått den idéen jag haft bekräftad.

Och jag tror att det kan bli en riktigt rolig vår, med förutsättningar för att bli hur jävla bra som helst. Men då igger inte allt i ens egna händer. Sånt man får lära sig, att hantera situationer man inte alltid själv kan ordna, utan där det handlar om hur en annan person agerar.

Men, minst sagt spännande är vad det är.

Och nej, I shall not tell you anything förräns något är i hamn.

Vill inte jinxa det så att säga.

Ovisshet.

March18

Citerar Jysks gamla reklamslogan: “Hur länge vågar du vänta ?“, fast den här gången ställer JAG frågan till min själv. Dock inget svar.

Fan vad tacky att jag ens citerar Jysk.

Usch. Måste nog planera om snart!

Here comes the sun…

March15

Bra och produktiv dag. Upp tidigt imorse för att föreberda dagens seminariepresentation på universitet. Som för övrigt gick bra. Dessutom; full vårmundering! Mina vita (nåja) Lacoste-sneakers kom fram. Lite halkiga, men va fan.

Dessutom var det Allsvensk premiär ikväll. Kallt som fan. Men ÖSK vann med stabila 2-0 mot nykomlingen Åtvidabergs FF. En okej match. Men efterlängtad! Dock besviken på ockerpriset på kaffe som ÖSK har. 20 kronor för en liten kopp. Skandal!

Dagen i siffror:

Antal gånger jag varit nära att dra på arslet; 24

Antal gånger jag drog på arslet; 0 (!)

Antal kaffe på ÖSK-matchen; 1

Antal Kjell-avsnitt; 4

Antal skrattanfall; 7

Antal svordomar på matchen; Ett jävla gäng!

Antal kexchoklad som ätits; 1

Antal  kronor kvar på busskortet; 2

Antal synkningar; 9

Antal gånger jag ställt mig och solat lite; 5

Ja, det var det hele.

Underkover.

March15

Klockan är 01.30 snart. Jag borde sova, givetvis. Ligga nedkrupen under täcket. Under the covers. Men icke.

Istället sitter jag och försöker dra ihop trådarna kring säcken som ska bli min presentation i morgondagens semniarium på Universitetet. Dessutom ska en skriftlig inlämning ske â 3 sidor. Bra där Fredrik, riktigt bra. Du har ju haft över en vecka på dig!

Ne, ryck upp dig Fredrik. Du kanske träffar någon du känner… Det är kul och vara Fredrik!

It was planned from the beginning and the plan was carried through

March14

Salem Al Fakir. Han förtjänar ett eget inlägg. Eller vad tycker ni? Äsch, ni har inget att säga till om här när det jag som skriver… Haha.

Året är 2007. Samma år som jag ska ta studenten. Men det hör inte hit. Sommarens hetaste program är som vanligt Allsång på Skansen.  Det är juli. Och jag ser tidigare nämnda program. Den ständigt leende Anders Lundin presenterar med glädje kvällens nästa artist, som givetvis är Salem. I samma stund sätter jag en kolanapp (godis då) i halsen och försöker i panik få ur den. Samtidigt börjar det klinka på TVn. Och där och då stod det klart att en av sommarens stora hits kommer att bli ”Good song” med Salem Al Fakir. En brutalt bra sång, är vad det är. Verkligen en gladpopslåt som kan liva upp.

Låten låg på hans debutplatta med det lite ostiga namnet This is who I am. En platta som förvisso innehåller flera bra låtar.

Det skulle dock dröja två år innan Salem dök upp igen. Detta är tidigt 2009. Hans nya platta heter Astronaut. Och enligt min mening genomgår den ingen supermarknadsföring. Då det kom att ta mig hela 2009 att höras tala om den. Detta trots att plattans succélåt “Roxy” var en stor radioplåga och sommardänga 2009.

Jag får för mig att jag levde i någon sorts radioskugga det året.

Nåväl. I en bil med tre andra personer som jag (i princip) aldrig tidigare träffat eller känner på väg upp till Åre i slutet av december så skulle jag komma att få höra “Roxy”. Jag brister – i min okunskap – ut att ”det här är minsann nästa stora hit, vilken superlåt!“. Mina tre nyetablerade vänner och resekamrater tittar alla oförstående på mig. Jag fortsätter att ihärdigt hävda att det kommer bli en hit. Jag menar varför inte? Det ÄR en fantastisk låt. Lite försiktigt får jag förkalrat för mig att det ÄR en hit och har varit det under hela sommaren och hösten. Detta av en – absolut förtjusande – tjej som spenderat sitt 2009 i USA. Ridå.

Men när nyårshelgen (som vi var där för att fira) var över och 2010 gjort sitt inträde så valde jag att ta till mig Salems, nu ett år gammla, platta. Det är en mer skärpt Al Fakir. Det är mästerliga låtar och hela plattan har fått oförtjänt lite beröm.

Låten med samma namn som albumet – Astronaut – har sakta glidit upp som en av mina absolut favoritlåtar. Och den ligger etta på Spotifys popularitetsranking av Salems låtar. Något som förvisso alltid inte är att lita på, men ändå.

Jag tycker ni ska lyssna mer på Salems musik. Inte minst för att han gjorde succé i Melodifestivalen med låten “Keep on Walking”, som ligger på hans nyaste platta Ignore This. Som jag inte hunnit lyssnat på än, men ska. Den finn ute NU på Spotify. Jag hoppas det inte är en sådan där “nu-har-jag-varit-med-i-Melodifestivalen-och-måste-släppa-ett-nytt-album-för-att-ta-till-vara-på-momentumet-så-jag-stressar-ihop-något-förhastat“-platta.

Nåväl. Nu fick han sitt inlägg – den gode Salem Al Fakir.

Kolanappen? Jag fick loss den! Men har höll mig undan kolanappar ett tag…

***

Live från YouTube och det eminenta SVT-programmet Popcirkus:

Och här nedan den fina texten till låten i videon:

He loved her so
But she was already gone, long ago
He really wanted her to stay
She couldn't wait to get away
And I was stuck in the middle

He tried to work it out
But that's was hard 'cause she is an astronaut
He didn't know a thing
Mm..
And I was back what's all was happening
And I was stuck in the middle

He loved her so
But she was already gone, long ago
He really tried until the end
Mm..
She had him on back to attend
And I was stuck in the middle
I was stuck in the middle
I was stuck in the middle

She left him to be with me
We had a few things together but eventually
I understood what she was up to
It was planned from the beginning
and the plan was carried through
oh oh oh oh..
And I'm still in the middle

I loved her so
But she was already gone, to the next in role
I really wanted her to stay
She couldn't wait to get away
And I was stuck in the middle

I loved her so
But she was already gone, long ago
I really tried until the end
She had him on back to attend
And I was stuck in the middle
I was struck in the middle
I was stuck in the middle
"Astronaut" - Salem Al Fakir
« Older Entries