A BLOG ABOUT NOTHING

30e november.

November30

Snart lämnar vi november. Istället tar december vid. Jag sitter och lyssnar på “Vad gör alla superokända människor hela dagarna?“. Knåpar lite. Och lyssnar. Det är trevligt. Ljudböcker är magnifika.
Som när jag var liten och pappa läste “Tvillingdeckarna” för mig.
Men nu är det Fredrik Lindström som läser sin bok.
Den är lättsam och bitvis riktigt finurligt underhållande.
Trevligt. Stilla. Värmeljusen sprider värme och jag äter pepparkakor.
Den sista dagen i november.
Mer avancerat behöver det inte vara.

Tid att gå vidare.

November30

Vi står där och bara tittar på varandra. Länge.
Du säger inget. Inte jag heller.
Tystnad.
Blickar som flackar.
Rummet är fyllt av folk.
Servitörernas brickor fyllda med snittar glider runt i rummet.
Snitt efter snitt försvinner.
Du tar ett par nervösa klunkar av din champagne.
Jag svepte min redan när jag fick glaset i handen.
Glaset är sedan länge borta.
I ena hörnet spelar de. Musik. Klassisk. Fint.
Jag ser på dig igen. Du står där i din vackra aftonsklänning.
Jag i min smoking.
Du är en vacker skapelse. Kan inte sluta titta.
Men klänningen passar inte dig.
Detta är inte du.
Du är mer än fester, glamour och ytliga bekantskaper.
Du är djupare än så. Mer äkta.
Du är på riktigt.
Jag?
Oklart. Champagnen smakade skit och jag funderar på att gå.
Sagt och gjort. Innan jag lämnar går jag bort till dig.
Ger dig en kram och viskar något i ditt öra.
Sen försvinner jag.
Kvar står du och undrar vad i helvete du gör här.
På den här festen.
Egentligen är inte det här du. Du vill inte stå här och le.
Man kan se att du vill vara ute. Nere på golvet. Göra jobbet!
Jag sitter utanför och lyssnar på festens sårl.
Funderar över framtiden. Kanske skriva en bok?
Innan jag märker det så har du slagit dig ned bredvid mig.
Med dig har du två koppar kaffe. Vanligt svart kaffe.
Ingen mjölk.
Vanliga koppar. IKEA.
Kontrasten mot salongens champagneglas.
Vi ser på varandra. Säger inget.
Vi vet båda två att vi hellre dricker kaffe än champagne.
Vi vet. Utan att prata.
Så fungerar det mellan oss.
Hellre en öl på puben än någon jävla fest.
Livet i sig är en fest. Räcker inte det?
Måste vi klä ut oss till pingviner?
Nej. Vi dricker upp kaffet. Sen promenerar vi hand i hand nedför gatan.
Vi vet inte var vi är påväg. Men någonstans finns målet.
Månskenet lägger sitt mjuka ljus över oss. Över ditt lätt sminkade ansikte.
Du är prinsessan. Och jag en Bond-kopia.
Festens ljud försvinner sakta. Vi säger ingenting.
Bara vandrar mot en bättre framtid. Mot någonting riktigt.
Jag tar av mig flugan. Och låter den falla till marken. Ljudlöst.
Vi fortsätter gå. Och kvar ligger snaran.
På backen. I månskenet.
Och vad jag vet ligger den kvar där än.

Min önskelista för the christmas of 2009!

November29
  1. Pengar (livet som student kostar på!).
  2. Bok: Tårtgeneralen av Filip och Fredrik.
  3. En radio!
  4. Presentkort på någon inredningsbutik (måste fan börja fylla lägenheten nu!).
  5. Presentkort på Coop/Ica.
  6. Svarta strumpor.
  7. Presentkort på kläder.
  8. En hatthylla och skohylla till hallen (vita och av trä)
  9. Lite mer pengar.
  10. Lego (kul juuu!).

Typ det. Bara att ge sig ut och köpa! :)

Fairytale… of New York, givetvis. Nu kan julhelvetet komma!

November29

Jahaaaa. Det är första advent. Stor dag, på sätt och vis. Det är ju denna dag som faktiskt sparkar igång det stora maskineriet vi kallar julen. Själv har jag ingen adventsljusstake. Jag har dock en julstjärna i fönstret, något jag känner mig nöjd med.

Julmuuuusiken strömmar iaf ur mina risiga HP-laptopshögtalare, men vem är jag att klaga? Jag har ju iaf musik. Även om vi i ett i-land är berättigade våra i-landspoblem, som min vän Sara säger.

Själv spelar jag “Fairytale of New York“, givetvis. Denna geniala låt av The Pogues feat. Kirsty MacColl. Magiskt spel mellan The Pogues legendariska leadsinger Shane MacGowan och Kirsty MacColl. Det är få som förstår att detta faktiskt är en christmas song. Men det är det, utan tvekan! Om än lite annorlunda, men den saknar trots allt inte kärlek även om vid en första lyssning kan tro det.

Dessutom har den blivit utsedd till “den bästa julsången någonsin” av brittiska musikkanalen VH-1. Ibland är jag beredd att hålla med.

Sången handlar om två irländska immigranter. De träffats i New York (städernas stad!) där de blivit förälskade. Det är julafton och mannen har slängts i fyllecell. Där tänker han tillbaka på det slitiga förhållandet och på grusade framtidsdrömmar, slagna i bitar av drog- och alkoholmissbruk. Typ.

Detta är en låt som blivit lite idoliserad, med all rätt. Det har dessutom försökts göra flera covers på den. Bland annat Plura och Håkan Hellström (finns som Live-version på Håkans coveralbum “Nåt Gammalt, Nåt Nytt, Nåt Lånat, Nåt Blått“), men även nu senast så gav sig Lotta Engberg (!) och Sven Wolter (!!!) sig på att sjunga den svenska versionen av låten; “En julsaga“.

Det var gotlandsstoltheten (nåja) Ainbusk Singers och Håkan “Vandraren har ingenstans att gå” Hemlin som skrev och framförde den första svenska versionen av låten. Då var jag ytterst skeptisk till deras risiga översättning och anser fortfarande att orginalet är bättre. Dock blir den svenska covern bättre med Sven Wolters röst, vilket gör den svenska versionen absolut lyssningsbar.

Sven Wolter gör det genialt måste jag säga. Han är min nya idol!

Detta trots att jag har riktigt svårt för Van Veeteren (stavning?).

Lotta klarar sig bra, just tack vare Svens briljans. Hans röst gör sig så bra i den här låten, där hans raspighet i princip bara höjder låtens tryck ett par dimensioner till.

Håkans och Pluras fina slarviga version hittar ni här! Och om ni vill lyssna på Wolter så klickar ni här, båda länkarna är Spotify, givetvis.

Så min första advnet är fin. Och dessutom har jag städat och fixat här i min lilla lägenhet. Så om den där jävla julen tänker komma nu så kommer i alla fall jag ta emot den med stil!

Och just ja, vill ni lyssna på den riktiga och vackraste versionen av låten kan ni klicka här.

Eller så kollar ni på den fantastiska videon nedan! Ni gör ju som ni vill era fria människojävlar. Haha!

You were handsome
You were pretty
Queen of New York City
When the band finished playing
They howled out for more
Sinatra was swinging,
All the drunks they were singing
We kissed on a corner
Then danced through the night

Mediehistoria. Typ.

November26

Just nu får vi lära oss en hel del om mediehistoria. Framväxten av radio, tv, tidningar och PR etc. Det är nu jag känner att jag verkligen valt en utbildning som rör det jag är intresserad av. Känns bra.

Snart är dessutom första terminen klar. Bara det känns ju fantastiskt. Tre hemtentor förvisso som måste göras. Men det ska nog gå vägen, hoppas jag.

Annars väntar jag just nu på besked om en grej, som vore väääldigt rolig om jag fick göra den. Vi håller tummarna.

*En rubrik som passar Sara*

November24

*Ett inlägg som passar Sara*

It’s called an illusion, a trick is something a hooker does for money… or candy…

November22

Det är sent. Det är söndag.

Ne. Nu ljög jag. Det har hunnit bli måndag. Faktiskt.

Nåväl. Det är inte det mest intressanta. Egentligen borde jag ha somnat för länge sen. Tänkte gå upp tidigt imorgon för att fånga dagen. Eller något liknande pretto. Men. Iställer sitter jag här och har en trevlig MSN-konversation med Matilda. Och för en FB-konversation med Sanna. All good!

Men! Så får jag för mig att byta kanal när något dövspråksprogram a’la UR dragit igång på SVT1. Nog för att det är fint med UR. Men jag känner mig inte attraherad av deras program, hur mycket jag än försöker. Oj, vad oattraherad jag är av URs utbud, säger jag för mig själv. Så är det.

Då gör jag det fatala misstaget. Jag slår över till SVT2.

De visar en bandupptagning (med ljud, givetvis) från Göteborg. Inte för att just detta är fatalt. Men denna upptagning visar stora scenen på Liseberg. Men neeeej, mina vänner. Det är inte en Håkan Hellström-konsert. Det är en “magic show”.

Och nu borde alla ni veta med vem.

Det finns bara en “MAGIKER” som ständigt uppträder på Lisebergs stora scen.

Japp. Ni har så rätt.

Carl-Einar Häckner.

Mannen som förkroppsligar “Kiviks marknad”-fenomenet!

Ingen kan konsten att egentligen inte imponera särskilt mycket, men ändå skapa en överhypad show. Alla vill plötsligt se denne Häckner. Och ALLA vet vem han är.

Jag har för länge sen försummat mina diverse konversationer. Det plingar i MSN-fönstret och klickar från Facebook-fliken. De undrar var jag är.

Jag förstår det.

Nu undrar ni givetvis var jag är. Med all rätt.

Jag sitter och kollar på när Carl-Einar Häckner, utklädd som en jycklare med kungakrona, gör pip-ljud, flänger runt och talar helt osammanhängande, till tonerna av folks skratt och applåder.

Jag kan inte sluta titta.

Jag blir så oerhört faschinerad av hans förmåga att trollbinda en hel publik med väldigt mediokra trick. Det är något över Carl-Einar Häckner iförd en kungakrona… Kan ej sätta fingrarna på det. Men något är det.

Det är så horriblet att jag inte kan sluta titta. Som när man kör förbi en olycksplats, två trasiga bilar. En brinner. Polis och ambulanspersonal försöker rädda en fullständigt krossad människa. Blod överallt. Man vill titta bort. Men ändå gör man det inte. Man håller kvar blicken. Eventuellt försöker man ta en risig mobilbild över olyckan.

Plötsligt är Carl-Einar klädd i en taxi-utstyrsel.

Jag häpnar.

Folk älskar det!

Plötsligt dyker det upp en lirare och går på lina. Något som faktiskt ÄR beundransvärt. Men då tappar jag intresse. När kvalitétsunderhållningen kom så slutade jag att titta.

Och så är det väl. Vi uppskattar inte alltid kvalité, även om det är framför ögonen på oss.

Men all jävla skit äter vi i oss. Senast Anna Anka-fenomenet. Alla sa att de hatade henne, men vi ttittade. Som stingsliga småpojkar som precis hittat en p-blaska i skogen. Vi känner oss smutsiga och dåliga. Men vi tittar!

Som med Carl-Einar Häckner.

Minns att jag grät en gång då jag var liten och vi skulle se hans show på Liseberg. Den sög. Jag ville åka karusell, men mamma och pappa tyckte Carl-Einar var bra. Tydligen.

Redan där startade mitt vendetta.

Jag lägger lite uppmärksamhet på MSN-rutorna.

De skriker om min uppmärksamhet. Det krävs all min mentala styrka för att slita mig från Häckners banala tricks. Men jag gör det. Pratar lite.

Och när jag tittar tillbaka är det slut. Eftertexterna rullar.

Det är över.

Och känner mig smutsig.

Jag uppskattade Carl-Einar Häckners show. På sätt och vis.

Det är dags att sova nu.

Ska bara vomera lite först…

Underbart ur serien Arrested Development

Och en bild på den gode Car-Einar Häckner, som säkert drar in stora slantar på sin show…

All kredd till honom, givetvis.

Believe it or not, George isn’t at home. Please leave a message at the beep. I must be out, or I’d pick up the phone. Where could I be? Believe it or not, I’m not home!

November20

Skrev dugga idag på universitet. Gick helt okej. Tror jag! Hoppas jag… Men förla mina hemnycklar, vilket gav mig svår ångest när jag stod utanför min dörr med fingrarna i brevlådan, eller vad man säger. Det visade sig dock att jag råkat förlägga dem i min vän A:s bil.

Så det löste sig!

Nåväl.

Som ni redan vet så är jag väldigt kär i SVTs populärkultursprogram Hype, som jag oftast ser på nätet (älska SVT Play!!!) då jag alltid missar det av någon konstig anledning.

Veckans gäst var Filip Hammar. Detta geni, måste jag säga. Fruktansvärt mänsklig under hela intervjun. Filip har en slags Svensson-stämpel av de två (Fredrik Wikingsson är den andre då, givetvis (också ett geni!)).

Han talar om skillnaden att vara med i “På Spåret” och “Dobido“, att han absolut inte skulle vara med i det senare eller “Let’s Dance” heller för den delen. Trots att han blivit tillfrågad flera gånger av just dansalternativet. Och jag förstår Filip här, vem fan vill vara med i “Let’s Dance”? Filip misstänkte mycket starkt att det skulle bli Brandeby-faktorn över det hela.

Det jag vill ha sagt här är att Filip och Fredrik håller en mycket högre nivå än många andra svenska tv-personligheter. De har faktiskt större integritet än vad man vid en första anblick kan tänka sig.

Snarlikt citat ur “Hype”:

“Det finns alltid någon som tycker om Filip och Fredrik, oavsett umgängesgrupp”

Håller med. Det finns fruktansvärt många som inte gillar dem, men vi är ändå en hel del som faktiskt gör det.

Jag blir för övrigt härligt glad över hur kul det är att få höra Filip prata “själv”. Utan Fredrik. Det finns en hel del kring den killen som jag beundrar och som jag beundrat länge. De är väldigt olika i alla fall, men gör en sjukt bra balans mellan de två.

Iaf. Rekommenderar er att se “Hype”.

Annars sitter jag här – i en rätt dålig eregonomisk ställning – i min EM-soffa och ser IKEA-värmeljusens lågor lysa upp rummet. Klockan är strax efter tio på kvällen och jag funderar på om det är dags att sova. Kanske. Förmodligen.

Men en liten idé har rotat sig i min hjärna som jag inte riktigt kan släppa.

Men mer om det en annan gång!

Hmm Dessutom borde jag spela in ett nytt meddelande när jag ej kan svara men någon ringer till mig.

Ser fram emot “På spåret”!

“Vem vare?! Vem vare som kasta?!”

November17

Hellooooo! (Jerry Seinfeld! Haha!)

Herre-GUD. Nu var det väl ändå år och månader sedan jag skrev något vettigt här?!

Jag trort. Inte bra… not good! Vad gör vi åt detta då? Well, jag ska fan skriva något that matters nu. Helt klart. Utan tvekan, som många kanske skulle uttryckt det istället!!!

Vad har hänt idag? En nog så viktig fråga (eller inte, givetvis..).

Vaknade efter att ha genomlidit en hel natt med mardrömmar, helt galet. Det var wild gorillas hit och evil monkeys dit. Jag kan inte ens börja uttrycka mig i hur hemskt det var. Därför lämnar vi det därhän. Så klart.

I alla FALL Dagen har spenderats med Annse. Vi har pluggar in lite hypotesprövningar och liknande. Intressant va? Jag tycker nog att det är det. Faktiskt. Får dock se om jag lyckas ta mig igenom morgondagens genomgång. Känner mig lite nervig inför den, vi har i princip inte förberett ett dugg! Sanslöst oproffsigt, I knoooow. Men vad ska man göra åt det såhär kvällen innan? Exakt.

Oh! Sen!! Ja.. Sen åkte vi hem till Saaaaraaaa (Sara, kort och gott på ren svenska!). Som precis gjort sig hemmastadd i Örebrooo. Känns sjukt kul att denna guldklimp till tjej valt att spendera en tid av sitt liv i den här staden. Den behöver energiknippen som henne. Jag skojar inte. Jag tror hon kommer trivas (igen!). I och för sig är hon arbetslös just nu (mellan två jobb!!!) men söker sig snart ett toppjobb, skulle inte förvåna mig. Har ni ett så mejla henne på hennes e-post (hejsara [at] live.se). Hon är en grym ung entreprenör, ett riktigt fynd. Ja okej, allt är inte guld och gröna skogar här iof.. *viskar* hon gillar inte bruce Springsteen *slutar viska*. Tror jag iaf…

Nåväl. Försöker för övrigt boka in fika med lokal politiker, samt en annan Sara. Ska ordnas. Måste ordnas!

Var på Örebros bokmässa i helgen. Fantastiskt, synd dock att bara kultureliten får tillgång till denna magnifika mässa. Den kostar ändå 120-140 spänn att komma in på. Hur många unga och fattiga människor har råd med det? Säger ni alla så får ni fan ta och ge er ut i verkligheten och upptäcka hur den ser ut.

Uppsala-författaren Kjell Eriksson var magnifik i sitt seminarium. Han skriver tydligen sina böcker allt eftersom. Magnifikt och genialt! Slutet är alltså inte påhittar förrän typ 80% av boken är skriven. Imponerad!

Missade dock Alex Schulmans seminarium på fredagen. Risigt av mig.

Ne… Ska skriva ett nördigt inlägg sen tror jag. Eller imorgon.

 

Annars gillar vi ComHems Judit & Judit just nu. Genialt!

Obama.

November15

Ser på SVT. Det är Obama-dokumentären.

SJUKT INTRESSANT!

Som PR-nörd så är detta guld…

« Older Entries